Isabel 9 månader

Tänk vad tiden går. Inte så länge kvar tills Isabel fyller ett år. Tiden med henne sedan hon föddes har utan tvekan gått allra snabbast någonsin. Hon har utvecklats så mycket, och är precis mitt i en utvecklingsfas igen. Det är ganska mycket gnäll och pirr men framför allt är nätterna fruktansvärt dåliga. Har aldrig varit så trött i hela mitt liv som jag känt mig sedan julen. Hoppas verkligen det lugnar sig snart. Det är ju inte bara hon som sover dåligt, utan även Adrian + trotset. Vissa dagar känner jag mig som en trasa.

Isabel sitter ju själv sedan en längre tid tillbaka. Ålar med full fart precis överallt. Och allting ska upptäckas. Också med munnen, allt åker in! Hon kryper inte än, men det är nära. Ibland undrar jag om hon alls tänker börja med det, eller om hon lär sig stå och gå till följande. Nu ska hon i alla fall upp hela tiden. Hon står mest på knäna och utforskar, men några enstaka gånger har hon dragit upp sig helt på fötterna. Fast då har hon blivit så ivrig och börjat dansa och hoppa så det har slutat i kraschbom.

Hennes språk har tagit ett enormt kliv helt under senaste veckorna. Mamma och pappa har hon redan kunnat säga en tid, men från ingenstans har det ploppat upp flera ord på samma gång. ”Mpah” eller ibland ”pämpä” betyder lampa. Så säger hon helt tydligt ”titta” och ”dä”. Då hon ska ha mat och det går enligt henne för långsamt så ryter hon ”maaa” men då hon tycker att det smakar gott säger hon ”namnamnam”. Det verkar som att hon lik sin storebror också kommer att bli tidig med talet.

I regel sover hon två ett par timmars dagsvilor förmiddag och eftermiddag. Vaknar oftast jämnt klockan sex på morgon och somnar jämnt åtta på kvällen. Hon har alltså någon helt precis inre klocka, för det är sällan som hon missar tiderna. Ingen nattmat mera, men vaknar nu oftast till att hon tappat nappen. Och på tal om det, har den ju inte dugit alls hittills fastän vi hur försökt. Bara för några dagar sedan ville hon plötsligt ha någonting att suga på.

Annars är hon nog fortfarande den samma solstrålen hon alltid varit. Allt som oftast på gott humör och gnäller inte över små saker. Adrian är hennes idol och de två har hittat varandra och leker tillsammans på sitt eget sätt. Vi har också nyligen börjat med babysim igen i syskongruppen. Två gånger har vi varit och Isabel verkar tycka det är skoj!

Lägger in lite bilder senare. Datorn vägrar öppna mitt bild bibliotek.

Annonser

Att ha en 2,5-åring i huset

Barnen sover, sovit redan en längre stund. Finns vissa fördelar med vintertiden, då båda barnen nästan slocknar som ljus redan tidigare om kvällarna. Sedan sitter man själv och nästan rullar tummarna och funderar vad man ska göra resten av kvällen. Men skönt då de somnar så snällt och så får man ju en stund egentid vilket är mycket uppskattat.

Den fjärde november blev Adrian två och ett halvt år. Alltså, så galet hur fort tiden går när man har barn. Och den tiden är den absolut bästa i hela mitt liv. Adrian är en så klok kille. Han kan och förstår så mycket. Han är pratglad, social, nyfiken och företagsam. Samtidigt är han väldigt känslig och empatisk. Han lever sig in så mycket i vissa situationer och funderar på allt möjligt. Just nu går han igenom någon skrämselfas. Han är rädd för mårran i mumin, spöken, dinosaurier mm. Han vaknar flera gånger om nätterna också, antagligen oftast till mardrömmar. Då får pappa sova med honom i hans rum eller så smyger han tyst in till oss under natten och somnar i vår säng. Lite kämpigt för tillfället då även lillasyster vaknar flera gånger om nätterna. Så det blir inte många timmar sammanhängande sömn för någondera av oss. Och trångt blir det med, då vi i värsta fall sover alla fyra tillsammans. Viktigt att då påminna sig själv om att det går i faser, och att det nog blir lättare igen efter en tid. Bara att stiga upp och ta en extra kopp kaffe på det.

För övrigt när man tänker en liten bit tillbaka på tiden, så tycker jag hans trots lättat en hel del. Största delen, nästan alla monster utbrott är helt borta. Det mesta vill han ju själv så klart, men ibland blir det bara tokigt och han har ännu väldigt svårt med att bli nekad.  Ofta kan vi nog försöka undvika de största striderna genom att blanda bort honom lite och prata om något annat. Mycket vill han göra själv och kan också en hel del, men speciellt då han är riktigt trött och allt blir bara fel behöver han mest bara trygghet, närhet och bekräftelse. Då minns man igen hur liten han egentligen är. Det är så lätt hänt att man tar honom för äldre än han är. Han är ju storebror och har ett så välutvecklat språk och allt. Lillasyster tar så mycket av min tid just nu att han många gånger får klara sig själv stunder. Men som tur sover hon flera riktigt långa pass under dagen, och då passar vi på att greja och ha kvalitets tumistid. Viktigt också att han känner att bara han får uppmärksamhet till 100% vissa stunder utan lillasyster.

Världens stoltaste mamma åt denna lilla pojke!

IMG_2196IMG_2229

Isabel 6 månader

Jag kan inte förstå att det redan gått ett halvt år sedan lillasyster kom till världen. Med andra barnet rusar tiden iväg ännu fortare känns det som. Känslorna är så tudelade. Samtidigt som man är så ivrig och tycker det är super spännande att få följa med hennes utveckling och se vem hon egentligen är och hur mycket lik hon blir sin bror, så nästan gråter man då man plockar undan de för små kläderna. Vår lilla lilla solstråle. Tror inte det går att vara en gladare och nöjdare bebis.

Var till rådgivningen i tisdags och måtten var då 69,3 cm och 8595 gram. Hon växer fint och följer sin egen kurva. Gillar att jämföra Isabel med Adrian hur mycket de skiljer i längd och vikt i samma ålder. Adrian är ju en lång och stor pojke, alltid varit det, och vägde över 1 kg mera och var 5 cm längre än Isabel som sex månader gammal.

Hon har smakat på de flesta frukter, bär och grönsaker sedan fyra månaders åldern. Nu då hon fyllde ett halvt år har hon fått smaka även på kött och fisk. Hon är nog en väldigt matglad fröken, precis som sin bror. Favorit just nu är nog gröt med lite bärpuré, och det smakar bra som kvällsmål.

Annars har hon börjat trivas mer och mer på golvet själv. Hon rullar runt, tittar noga på sina leksaker, jumppar (tränar hårt på att komma upp i krypställning) men klarar inte än av att dra sig framåt. Skrattar högt när man kastar henne upp i luften och älskar att hoppa. Forfarande är det storebror som är hennes idol här hemma, följer ivrigt med hans lek och bus. Redan en tid innan hon fyllde sex månader började hon jollra ännu mera och det kommer ofta stavelser som ma-ma, mä-mä-mä eller bä-bä.

Min lilla älskling. Väx inte så fort.

IMG_5593IMG_5683

Hemmamammas bekännelser

Att vara mamma är nog det tyngsta och hårdaste men mest givande jobbet jag haft. Vad har inte mina barn lärt mig? Jag är inte på något sätt den samma människa nu som jag var innan barnen. Jag växer som människa varje dag som går. Barnen lär mig att leva i nuet, inte fundera och planera alltför långt fram och bara låta stunden glida iväg. Njuter så mycket mer av de små, enkla vardagliga sakerna. Känner så stor tacksamhet nästan dagligen för allt jag har och är så otroligt lyckligt lottad. Skulle kunna räkna upp en lång lista med allt jag är tacksam över. Barnen har också lärt mig att prioritera här i livet. Plötsligt är allt som tidigare kunde kännas så viktigt, inte alls så viktigt längre. Man börjar fundera om på vad och vem som egentligen betyder mest för mig. Vad får man ny energi  av, och vad o vem som själ energi av en. Allt som tar av ens energi får man bara försöka slopa.

Har upptäckt ganska starkt en helt ny sida av mig också. Kände nog av det med första barnet, men på något sätt tycker jag att det förstärkts ännu mer efter andra. Det är alla mina rädslor och oro för allt och alla. Och det är helt galet, för ibland kan det vara så utmattande. Det kan handla om en så liten sak som att jag åker i bilen med någon annan som kör. Är det en kurvig väg och man ökar ens lite på farten så sitter jag nästan och håller i mig i bänken, och funderar om barnen faktiskt sitter ordentligt fastspända med bälten. Eller på vintern då vi åkte över på isvägen, som jag nog vet att håller, satt jag och höll andan och lyssnade efter var isen kan tänkas börja knarra under däcken. Jag är ständigt orolig över barnen, känner att det är min uppgift att beskydda dem från allt ont. Vill inte att de ska råka ut för någon olycka eller sjukdom, men vilken förälder önskar nu det för sina barn? Min största rädsla för tillfället i och med att vi bor i eget hus, är att bli hemma ensam med barnen då det är mörkt. Innerst inne vet jag ju att ingen irrar sig hit. Men stundvis kan det kännas så skrämmande att man nästan blir lite i panik. Och medan man nattar barnen sitter man och funderar ut hela räddningsplanen. Låter kanske lite knäppt allt dethär, men antar att det bara är en moderlig instinkt som ligger kvar. Man vill ju skydda det värdefullaste man har.

Tidvis känns det riktigt tungt. Och vissa dagar önskar man bara att dagen tar slut. Med en liten baby som går igenom någon utvecklingsfas, är gnällig och mammig och inget är bra. Med en trotsig tvååring som får utbrott och kan allt själv. Då gäller det bara att överleva dagen och se till att barnen får äta och sova och har det bra. Då hinner man kanske inte ens klä på sig själv, duscha eller äta ordentligt. För man har helt enkelt inte tid för något annat än att ränna omkring efter barnen. Läste en väldigt bra artikel som en annan mamma hade delat. Om hur man helt enkelt måste sänka kraven. Man behöver inte hinna med allt, huset behöver inte vara tiptop, byket kan vänta, diskmaskinen kan stå… Så hälsosamt att påminna sig själv om detta. Och att andra mammor har det precis likadant. Och det är också helt okej. Man ska inte behöva gå med dåligt samvete. Det värsta är när utomstående undrar hur det kan ta så lång tid att få huset målat, eller hur vi inte ännu fått upp några gardiner. För att inte glömma gården som ligger stökig av alla restplankor o bräder mm. från byggtiden. Det handlar igen om hur man vill prioritera. Vi jobbar nästan dygnet runt och jag ger mitt allt för att barnen ska ha det bra. Barnen är en gång små och den tiden kommer aldrig mer tillbaka. Man hinner nog med resten senare. Samtidigt går jag tidvis med dåligt samvete för att jag bara är hemma med barnen. Jag borde ju hinna börja jobba igen, och vad tänker alla på jobbet då jag väljer att stanna hemma med barnen så länge jag har möjlighet. Man kan ju liksom inte vara på alla ställen samtidigt. Och att få vara hemma med barnen är det absolut bästa just nu. Tänk att jag har den möjligheten. Det handlar ju om mitt liv och min familj. Man borde koncentrera sig mer på vad man själv vill och inte vad andra tänker eller man tror att det förväntas av en.

Ville bara poängtera och påminna mig själv om att man gör ett bra och viktigt jobb, även de dagar som det känns att man får ingenting gjort. Då allt annat får vänta, men jag finns där för mina barn.

IMG_5613

 

Fem månader av lycka

Fem månader har vi hunnit bo i vårt hus. Vart har dessa månader flugit iväg? Vi har grejat och donat och fixat på huset, på gården och inredningen. Med två små barn tar det tid. Jonas hade hela två veckors sommar semester och den tiden gick helt åt till att måla andra lagret på huset. Och inte ens i denna dag är den helt färdigmålad! Vi har ännu gott om saker att fixa både ute och inne. Detta fixande tar nog aldrig slut.

 

Även lillasyster har hunnit fylla hela fem månader. Hon fick sitt namn, Isabel Sofie i somras på namngivningsfesten. Hon är en helt underbart söt, snäll och nöjd filur med humor. Hon ska absolut vara med där det händer. Att titta på storebror är bland det roligaste hon vet!

IMG_2119

För övrigt har vi det bra. Är hemma med mina gullungar och pappa är tillbaka på jobb. Vi njuter av friska höstvädret. Plockar lingon bakom husknuten och spanar efter svampar. Går inte en dag som jag inte skulle känna en sådan enorm lycka och tacksamhet över att få bo i vårt nya hus med min familj. Drömmen. Måste bara försöka ordna mera tid åt bloggandet som till så mycket annat. Som tvåbarnsmamma har jag åtminstone fått lära mig att allt tar tid och man hinner långt ifrån ens med hälften det man planerat att göra. Återkommer!

Det nya livet på Ön

Jag har helt enkelt varit allt för trött för att orka eller ens hinna ta i tu med bloggandet. Sista månaden av graviditeten med lillasyster kändes som en evighet och jag kände mig bara jätte stor och klumpig. Hade hela tiden haft en stark magkänsla att hon kommer att födas lite tidigare, men se bara så fel jag hade. Vi hade beräknat datum den 3 april men tösen hade minsann ingen bråttom till världen. Nio dagar senare den 12 april bestämde hon sig för att titta ut. Allting gick så jätte bra, och vi blev så väl omhändertagna på Lojo bb. Alldeles ljuvliga barnmorskor och hade turen att få familjerum också.  Fick än en gång en bra förlossningsupplevelse. Är så tacksam.

IMG_4072IMG_4076

Vår fina prinsessa, Adrians lillasyster som vägde 4095 gram och var 52 cm lång. ❤ 

Inte nog med en splitterny familjemedlem. Lillasyster hann bara bli fyra dagar gammal så blev det flytt till nya huset som äntligen blev inflyttningsklart och godkänt. Nu har vi snart bott två veckor i vårt egnahemshus ute på Ön. Och livet känns helt fantastiskt! Det är så mycket att ta in och vänja sig med, men det är härligt. Svävar nog högt högt uppe på rosa moln.

IMG_4177IMG_4178IMG_4131

Flyttkaos. Nu har nog de flesta möbler och prylar hittat sina rätta platser. Gäller bara att åka på storshopping och skaffa en hel del ny inredning. 

 

Drömhusbygget framskrider

Hoppas ni följare hittar fram hit till bloggen. Kände att det var dags att byta adress, då mitt efternamn också ändrats sedan sommarens bröllop. Samma blogg med ny adress. Känner också att det kommer att bli aktuellt nästa vår att även döpa om bloggen till något mer passande. Mini A är inte så mini längre, han blir ju två år i maj! Och förhoppningsvis är jag ju då mamma till två stycken busungar då bebis anländer till världen.

Kanske det är bloggen om skärimorsan som fortsätter 😀 Vi får väl se. För jag kommer ju att bli en öbo. Hade aldrig någonsin kunnat tänka mig att jag ännu någon dag bor ute på en ö vart färjan åker. Hade liksom så svårt att förstå att det faktiskt bor folk på ön året runt, och inte bara en massa sommargäster med stugor. Där ser man hur det kan ändra! Och jag känner mig lyckligare än någonsin och så förväntansfull. Har knappt något tålamod att vänta på den dagen vi äntligen får köra iväg med flyttlasset och lämna våran hyreslägenhet.

Och det är faktiskt inte en hel evighet kvar tills dess. Enligt preliminära tidtabellen är vårt hus beräknat att vara färdigt någon gång i slutet på mars 2018. Byggandet har ändå löpt smidigt fram tills nu, och vad man förstår på byggarna och andra inblandade i projektet så borde det bli tidigare färdigt, kanske redan i början på nästa år. Men det vet vi inte riktigt exakt ännu, får bara följa med hur allting framskrider.

För tillfället är nästan allt utanpå huset färdigt. Rännor och sådant fattas ännu samt terassen till huvudingången och ytterdörren. Inuti huset är golvet gjutet, golvvärmen installerad, mellanväggarna uppe och skivade. Taket är också färdigskivat. Denna vecka kommer de och bygger upp vår öppna spis, och så väntar vi på att väggarna ska spacklas och målas. Från och med nästa vecka borde det även börja droppa in allt vi behöver till vårt värmesystem så att värmepannan kan börja installeras i garaget. Under december månad ska alla inredningsprylar komma och så småningom installeras på plats dvs. kök, badrum, hjälpkök, garderob osv. Har inga bilder på huset som det ser ut just nu, men ska knäppa nya när jag hinner.